Vad innebär kommande energiregler för ett typiskt miljonprogramshus?

Under de kommande åren implementeras EU-direktivet om byggnaders energiprestanda, EPBD, i svensk rätt. Direktivet innebär inte enbart skärpta energikrav för nybyggnad, utan också ett förändrat synsätt på hur befintliga byggnaders energiprestanda ska bedömas, jämföras och utvecklas över tid. Tyngdpunkten förskjuts från enstaka åtgärder och uppmätta driftutfall till mer funktionsbaserade krav, normaliserade beräkningsmetoder och ett tydligare fokus på långsiktig planering.

I detta sammanhang har Boverket remitterat ett nytt regelpaket som successivt ska ersätta delar av dagens Boverkets byggregler (BBR) och föreskrifter om eneregiberäkning (BEN). Boverkets förslag till föreskrifter om energihushållning.

Kärnan i förslagen är nya, mer moduluppbyggda föreskrifter om energihushållning, inklusive en ny metod för att beräkna energiprestanda. Den moduluppbyggda strukturen är utformad för att möjliggöra stegvisa skärpningar, tydligare tillämpning vid ändring och ombyggnad samt ett formaliserat anpassningsutrymme, där kravnivåer ska prövas mot byggnadens faktiska tekniska och ekonomiska förutsättningar. Det är viktigt att fastslå att det inte blir fråga om tvingande energirenoveringar för fastighetsägarna till följd av de nya bestämmelserna. Vad som kommer längre fram är dock krav på nationell nivå för medlemsstaterna att driva på energirenoveringar med hjälp av olika former av stöd och stimulans till sådana renoveringar riktade mot enskilda fastighetsägare med de minst energieffektiva bestånden.

Boverket föreslår att de nya föreskrifterna ska träda i kraft successivt från och med 2026, med olika ikraftträdandetidpunkter beroende på regelområde och tillämpningsfall. För nybyggnad är ambitionen att de nya reglerna ska börja tillämpas relativt tidigt, medan ändrings- och ombyggnadsåtgärder i vissa fall omfattas av övergångsbestämmelser. Samtidigt tydliggörs att även befintliga byggnader i ökande grad ska bedömas utifrån en sammanhållen energilogik, snarare än utifrån isolerade åtgärder.

Innan vi går in på hur den nya beräkningsmodellen ter sig för ett typiskt flerbostadshus från 1960- och 70-talen är det därför viktigt att förstå den kontext i vilken förändringen sker. Det handlar inte om ett enskilt nytt energital eller en justerad beräkningsregel, utan om ett bredare skifte i hur energiprestanda används som styrmedel – från kontroll av uppnådda värden till ett verktyg för planering, prioritering och långsiktig utveckling av byggnadsbeståndet.

Mot denna bakgrund finns ett tydligt behov av att översätta regelverkets principer till praktiska konsekvenser för det befintliga byggnadsbeståndet. Denna Insight-artikel tar därför sin utgångspunkt i ett typiskt svenskt flerbostadshus från 1960- och 70-talen och analyserar hur den nya metoden för energiprestanda förändrar bedömningen av byggnaden, valet av åtgärder samt kraven på dokumentation och planering. Perspektivet är metodiskt snarare än normativt. Fokus ligger på hur ett sammanhängande och långsiktigt beslutsunderlag kan byggas upp när regelverket rör sig från åtgärdsstyrning till funktions- och planeringsstyrning.

Utgångspunkt: ett typiskt miljonprogramshus

Vi utgår från ett flerbostadshus uppfört omkring 1970, med fjärrvärme som huvudsaklig värmekälla, mekanisk frånluftsventilation (F) eller tidig FTX i vissa delar samt ett klimatskal som i huvudsak motsvarar dåtidens standard. Byggnaden är väl underhållen men inte genomgripande energirenoverad. Fönster kan ha bytts i etapper och vinden kan vara tilläggsisolerad, men fasader och stomme är i stort sett orörda.

Detta är ett hus som i dagens regelverk ofta hamnar i ett mellanläge: inte tekniskt undermåligt, men långt ifrån dagens nybyggnadskrav. Samtidigt representerar denna byggnadstyp en mycket stor del av det svenska bostadsbeståndet, vilket gör frågan om hur den ska hanteras central i genomförandet av EPBD.

Hur bedöms huset enligt dagens metod?

Med nuvarande BBR- och BEN-logik bedöms en byggnads energibeteende huvudsakligen genom ett sammanvägt mått, baserat på tillförd energi till byggnaden per kvadratmeter och år, justerad med viktningsfaktorer. Resultatet påverkas inte bara av byggnadens tekniska egenskaper, utan också av faktisk drift, reglerstrategier och brukarbeteenden, särskilt när det gäller inomhustemperaturer och tappvarmvattenanvändning.

I praktiken innebär detta att två i grunden likartade hus kan få olika energiprestanda beroende på hur de drivs, snarare än hur de är byggda. För ett 60–70-talshus kan detta ibland leda till att relativt begränsade åtgärder – såsom driftoptimering, injusteringar eller kompletterande solceller – ger ett till synes acceptabelt energital, trots att byggnadens grundläggande energibehov i stort sett är oförändrat.

Den nya metoden: ett annat perspektiv

I Boverkets föreslagna föreskrifter förändras detta perspektiv i grunden. Energiprestanda ska i högre grad beskriva byggnadens och installationernas inneboende energibehov, beräknat under standardiserade och normaliserade antaganden (s.k. kategoritypiska värden). Inomhustemperaturer, varmvattenanvändning och driftförutsättningar fastläggs tydligare i beräkningsmetoden, vilket minskar genomslaget av individuellt brukande.

För vårt miljonprogramshus innebär detta att fokus flyttas från hur lite energi som råkar tillföras i praktiken till hur mycket energi byggnaden faktiskt kräver för att fungera som bostad uträknat med specificerade indata. Elens roll synliggörs inte enbart i termer av kilowattimmar, utan också i relation till effektbehov. Solel behandlas inte som ett fristående tillskott som kan kompensera för hög grundförbrukning, utan sätts i relation till byggnadens samlade energibalans.

Vad händer då med miljonprogramshuset?

Med den nya metoden framträder ett tydligare mönster. Byggnaden har ett relativt högt värmebehov per kvadratmeter jämfört med nyare byggnader, ventilationssystem med begränsad värmeåtervinning och ett klimatskal där ytterligare förbättringar ofta kräver omfattande ingrepp. Dessa egenskaper blir svårare att dölja genom antaganden om drift eller kompletterande tekniska installationer.

Detta innebär dock inte att huset per automatik bedöms som otillräckligt eller att omfattande åtgärder krävs. I stället blir det tydligare vilka delar av energiprestandan som är strukturella och vilka som rimligen kan påverkas med proportionerliga insatser.

Olönsamma åtgärder och anpassningsutrymme

Det är i detta sammanhang som Boverkets ambition att minimera risken för olönsamma åtgärder får konkret betydelse. För ett hus av denna typ kan vissa tekniskt möjliga åtgärder vara svåra att motivera i ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv, exempelvis mycket omfattande åtgärder på klimatskalet eller fullständiga systembyten som kräver stora ingrepp i fungerande installationer, men också byggnadsteknik och boendemiljöer.

Den nya regelmodellen är utformad för att inte automatiskt pressa fram sådana åtgärder. I stället införs ett tydligare anpassningsutrymme, där kravnivåer ska prövas mot byggnadens tekniska, ekonomiska och funktionella förutsättningar. Avgörande är dock att denna prövning inte sker i det fördolda. Resonemangen behöver vara explicita, dokumenterade och möjliga att följa över tid, just vad som avses med en energirenoveringsplan. (Infoga här länk till den senaste insighten om renoveringspass!)

Planering över tid som bärande princip

För 60–70-talshuset innebär detta ett tydligt skifte i angreppssätt. I stället för att fokusera på vilka åtgärder som krävs här och nu blir den centrala frågan hur byggnadens energiprestanda kan förbättras stegvis och rationellt över tid, i takt med naturliga underhållscykler och teknikutveckling.

Här knyts den nya beräkningsmetoden naturligt till energirenoveringsplaner. För äldre flerbostadshus kan detta innebära att vissa åtgärder skjuts fram, kombineras med framtida ombyggnader eller ersätts av andra lösningar som ger bättre samlad effekt, utan att fastigheten låses in i dyra eller kortsiktiga beslut.

Konsekvenser för fastighetsägaren

För ägare och förvaltare av flerbostadshus från miljonprogramsåren innebär den nya regelmodellen inte nödvändigtvis ett hårdare kravläge, men ett tydligare krav på analys, struktur och framförhållning. Det räcker i mindre grad att visa att energiprestandatalet råkar vara acceptabelt. Det blir viktigare att kunna förklara varför vissa åtgärder genomförs, varför andra inte görs och hur byggnadens energiprestanda är tänkt att utvecklas över tid.

I gengäld minskar risken för att tvingas till tekniskt korrekta men ekonomiskt tveksamma åtgärder, förutsatt att fastighetsägaren kan visa ett sammanhållet och välgrundat beslutsunderlag.

Sammanfattning

För det stora beståndet av 60–70-talshus innebär den nya metoden för energiprestanda ett skifte från kortsiktig optimering till långsiktig förståelse. Regelverket blir mindre åtgärdsstyrande, men mer krävande när det gäller analys, dokumentation och strategisk planering. Det är i detta ljus Boverkets ambition att modernisera regelstrukturen och samtidigt minska risken för olönsamma åtgärder bör förstås.

För fastighetsägare som arbetar metodiskt och långsiktigt kan detta innebära större handlingsfrihet – men också ett tydligare ansvar för hur byggnadens utveckling mot bättre energiprestanda motiveras och planeras. Mera av sunt förnuft i alla led, således!